En eftermiddag fylld av skräck

Idag fick jag uppleva hur enormt sårbar man är som förälder och hur ens liv kan vändas från underbar familjelycka till ren och skär skräck på bara några minuter.

Jag hade varit på möte och satt i bilen på väg hem. Då ringde min son. Han ville bara säga att han åkte hem själv med bussen eftersom hans syster inte stod vid grinden och väntade.
- Okej, sa jag för det är inget konstigt med det. Vi har den överenskommelsen att hon, som är yngre och går på fritids, får åka med hem vissa dagar men då måste hon passa tiden. Jag ringde sen till fritids, där jag fick höra att hon gick ner till grinden bara några minuter tidigare. Jaha, tänkte jag och vände tillbaka in mot stan för att hämta upp henne. När jag närmar mig skolan så ser jag att en av personalen står vid grinden. Han säger till mig att min dotter måste ha skyndat efter sin bror, för hon var helt enkelt inte kvar. Nu börjar hjärtat slå lite fortare och jag börjar köra den väg som de går till bussen. Ringer sonen och säger att han måste vänta in sin syster och vända om för att möta upp henne. Paniken börjar växa när jag efter några minuter ser sonen och att han fortfarande är ensam. VAR ÄR HON? Jag kan säga att jag aldrig någonsin varit så rädd någon gång! Ringer tillbaka till fritids, där det bara fanns en personal på plats. Resten var på utflykt.
- Vi måste leta efter henne, nästan skriker jag till den stackars människan. Han i sin tur, försöker lugna mig och säger att medan jag åker tillbaka så ska han ringa för att se om hon sprungit tillbaka till de andra som var på utflykt...
Jag ringer, vid det här laget nästan paralyserad av skräck, till min man och skriker HON ÄR BORTA! De tankar som for runt i mitt huvud då vill ingen förälder uppleva. Hade någon tagit henne? Var hon skadad? Försöker vända om, mitt i en korsning för att leta längs vägen igen...
När jag var hundra meter från skolan ringer fritids igen och säger att han hittat henne! Den snaran som vid det här laget satt så hårt runt min hals började så sakta släppa taget. De där tio minuterna när ingen visste var hon var, var över - hon var i säkert förvar.

När min älskade lilla tjej insåg att hon missat sin bror, så gick hon in och satte sig i ett rum på fritids - utan att säga till personalen. Inga problem för henne - STOR panik för oss andra...

Nu löste sig allt den här gången, men hjälp vad sårbar man är när det kommer till sina barn. Jag tänker på alla dem som faktiskt mister sina barn. Hur överlever man en sån tragedi?

Ja, det var min eftermiddag det. En eftermiddag fylld av skräck. Jag brukar ju inte skriva om mina privata händelser här i bloggen, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig lite grann.

Tack för att ni finns!

Syrenerna har slagit ut - skönt med något vackert efter dagens händelser...

Körsbärsträdet står snart också i full blom...